Livet är förändring

 Jag är så otroligt nöjd över min nya Uhip-jacka! Färgen var jättefin och det känns kul att vara lite färgglad, när man känner sig så! Ares briljerade igår också. Jag behövde sova på saken för jag hamnade i ett dåligt prestationstänk och önskade som vanligt, att jag var bättre på både det ena och det andra. Men efter man sovit och processat lite så kom de positiva tankarna tillbaka på vad som var jättebra:  - Inte en endaste gång så gjorde han en spänd, spansk skritt. Inte en enda. Inga höga benlyft.  - En annan häst galopperade på ridbanan och han brydde sig inte alls om detta, det har blivit en stor skillnad i hur lugn han blivit, de senaste två veckorna bara. - Vi testade att låta honom springa över en liten bom över två liggande sockerbitar och det var ingenting märkvärdigt alls, för honom.  Det som jag hakade upp mig på, på kvällen, var att han är ojämn i kontakten och att jag inte är grundlig i mina övningar från marken när jag vill flyta hans bogar, så han måste gissa onödigt my

  Ares gör lite för mycket och lite för oharmoniskt just nu, men det blir bättre! Han samlar sig lite för mycket på små tygeltag och så börjar han gå så stort han kan med frambenenen. Det ser väldigt effektfullt ut, men inte riktigt vad han är mogen för. Men han ser jättefin ut när han anstränger sig. Man får en glimt av hur vacker dressyrhäst han skulle kunna bli i framtiden. Om han inte blir min allra vackraste skogsmulle.  Från början försökte jag hålla kvar honom i tygeln, för jag vill inte belöna ett oönskat beteende, men det släckte inte riktigt ut beteendet, så nu släpper jag tygeltaget i stället, helst någon sekund innan han blir för effektfull. Då började beteendet ebba ut lite. Så det blir bättre, om jag blir kvickare med min eftergift. Och jag måste hålla händerna högt så han inte dyker ned för djupt i formen. Jag känner mig dock optimistisk, vi hittar varandra, vi har tid på oss!  Det har också varit ett väldigt oönskat aprilväder på sistone. Ares har tappat mycket vinterpä

  Det är ju fantastiskt att börja kunna sätta ihop de separata delarna jag tränat in nu. För det mesta ser det ut som att vi bara står och chillar och avslappnat skruttar runt, om man skulle titta på oss från håll på ridbanan, men jag har alltid en plan. Idag lördag ska jag jobba med öppnor från marken utan att han ökar på stegen och inte kliver iväg med de där stora frambenen. Kanske avsluta med att sitta upp. men vi får se.  Men för varje gång jag checkar av något med honom så får jag lite självförtroende. Det kommer att bli bra! Det börjar kännas riktigt bra!  Fler delar än bara Ares känns förresten riktigt bra. Livet. Jobbet. Jag fick en ny chef i mars och jag känner redan positiva effekter i hela arbetsgruppen, och känner även att min egen arbetsbelastning lättat. Nu på morgonen ska jag åka på ett fik och äta frukost med en väninna.  Jonatan är på tjänsteresa i Eskilstuna men kommer hem om några timmar. Det känns alltid tryggt när han åker iväg, han hör ofta av sig och berättar om

 Ja, det är väl så jag kortfattar gårdagens ridning. Snyggt men fel.  Den var vacker. Den var ståtlig. Men den var helt fel.  Ares drog in näsan mot bogen och man hamnar ju i valet och kvalet om man ska hålla kvar ett visst obekvämt tryck i tygeln för att vara tydlig med att det är inte där nosen ska vara, ger man eftergift och börjar glappa i tygeln när nosen åker in så finns ju risken att hästen ser det som en belöning och att det är där nosen ska vara. Lättar man på tygeln så kan ju nosen åka fram naturligt, men hästen tror att den gör rätt när den sticker in den mot bogen eftersom det är då eftergiften kommit. Jag valde att hålla kvar ett visst tryck i tygeln och lätta helt när han sträckte fram nosen och gick rätt i stället.  Så Ares stegade på med nosen mot bogen och såg oerhört ståtlig, och lite frustrerad, ut. Vi gjorde halt och började om från början igen och efter en liten stund så var han där igen.  Det roliga är att det bara är i höger varv och inte vänster. Eventuellt har

Jag tog en förlängd lunchrast för att Ares behövde skos idag. Och efter skoningen så kunde jag inte låta bli att skynda mig att sadla, tränsa, gå ned på ridbanan och pröva övningen som jag gjorde i helgen. Förstod han eller förstod han inte? Upplevde han bara att jag slet och drog i honom eller förstod han att jag sökte eftergift hos honom?  Det blåste kallt och snöade några hårda snökorn där vi stod ensamma på ridbanan, men det kändes ändå bra, så jag vågade sitta upp.  "Det här ska inte ta lång tid..." lovade jag Ares och skyndade mig upp i sadeln.  "Jag ska bara kolla om du bara kände dig plågad eller om det trillade ned någon polett." fortsatte jag och klappade honom.  Och JA! Poletten hade trillat ned! Han var mjukare och följsammare än någonsin. Det lönade sig att vara lite bestämd och lita på att han skulle förstå vad jag menade. Hela harangen satt - att ta stöd på ytter tygel och gå böjd för inner skänkel och inner tygel med tillfällen av lätt öppna. Avspänt

Jag har börjat jobba lite mer med tygelkontakt och då även böjning och ställning. Det blir ganska mycket för Ares så vi får se om han accepterar det eller om jag får backa och förenkla övningen. Som det känns nu så accepterar han det efter en stunds förvirring. Men jag har ett litet program då jag först rider honom i en fyrkant och egentligen bara tar en mjuk kontakt med hans mun och svänger försiktigt och använder min vikt. Så han värmer upp så. Jag rider honom sedan i en stor och mjuk 8-formation mellan två koner. Efter det så går jag på en liten volt runt Jonatan och då ber jag Ares ta stöd på ytter tygel och böja sig lite inåt, att forma sig efter inre skänkel. Då säger han först "Vad i helvete?" och sedan provar han lite olika metoder och plötsligt sänker han sig och blir följsam och då får han ett ljudligt "BRA!" och smicker och beröm. Han lutar sig gärna inåt i vänster varv så jag jobbar lite mer där, men det känns som att han förstår efter en stund, och blir